Pjuu
När Ma och Pa mötte mig på stationen i Katrineholm svepte ett lugn över mig. Även fast jag tyckte att det var ganska kasst att lämna Oslo nu när jag tänker efter så såg jag ändå lättnaden och glädjen i deras ögon. Och det gjorde allt ändå så värt på något sätt. Jag satt i bilen med en klump i halsen och berättade om allt roligt från helgen, allt jobbigt från veckan och allt hur jag kände nu. Jag tror jag sa minst fem gånger på hela kvällen ' Jag kan inte riktigt fatta än att jag flyttat därifrån' Det känns som att jag är hemma och hälsar på som vanligt och jag bara väntar på att få boka en biljett tillbaka hem igen, mitt gamla hem... Trodde aldrig att det skulle kännas såhär när jag väl kommit hem, äckligt tomt. Det kommer nog gå i vågor en bit framöver. Igår när jag och Ma och Pa satte oss vi köksbordet och åt soppa och drack champange kändes allt som himla självklart, just nu, känns det inte självklart någonstans.
Idag har jag allafall bestämt för att inte göra ett jota. Bara vara hemma, ta hand om mig själv och vila upp mig riktigt ordentligt. Jag behöver det, jag känner det. Det här kommer väl låta lite larvigt men Oslo in my heart, och jag kommer, jag KOMMER, komma tillbaka. Tro mig. Byee
Idag har jag allafall bestämt för att inte göra ett jota. Bara vara hemma, ta hand om mig själv och vila upp mig riktigt ordentligt. Jag behöver det, jag känner det. Det här kommer väl låta lite larvigt men Oslo in my heart, och jag kommer, jag KOMMER, komma tillbaka. Tro mig. Byee
Kommentarer
Trackback