Allt började så bra, inga bekymer, inga misstag och inga tappade bitar. Bara du och jag och leken, vi lekte alltid. Jag vet inte när det började hända, om det var när du började högstadiet, eller kanske till och med när du började gymnasiet, någonstans på den vägen tappade vi bara allt. Allt förtroende, all ' jag finns alltid här' och all kärlek som man borde ha. Och det gör mig så ont ibland att jag lät det hända, lika mycket ditt fel som mitt, bara att det känns som att för dig spelar det ingen roll. Du gör mig så besviken, vännen min. Det känns som om du bara är min vän och inget mer. En vän som jag alltid har riktigt kul med och som jag älskar att träffa, men det känns som du inte är det du borde vara. Det kanske bara känns så just nu, jag vet inte. Men även om det är så, så känns det så himla hårt. Jag kräver inte mycket, ett litet förlåt, och kanske bara några meddelanden ibland som frågar hur jag mår. Är det för mycket begärt!?

Vissa förstår vem jag menar, vissa inte. Vissa vill prata om det, vissa inte. Jag vill inte prata om det, jag behöver inte prata om det. Det var bara tvunget att komma ut, och jag önskar att en dag denna person läser det här och känner precis likadant, förstår vad jag menar och kommer tillbaka.

Lyssna på den här låten Avril Lavigne - Slipped Away, den beskriver så bra hur jag känner. Ledsen för den deppiga stunden så här på morgonen. Byee